fredag 31 oktober 2014

På väg hem

2014-10-21



 
Nu är vi snart hemma. Hemma i landet där jag förstår vad folk säger utan att spänna båda öronen & fokusera. Hemma i mitt hus där jag bor med min familj. Tvåbenta & fyrbenta familjemedlemmar i en salig röra i mellanåt. Hemma i tryggheten där mina vänner knackar på dörren, kliver in & slår sig ner i soffan och känner sig sådär avslappnat välkomna. Där vi bjuder på kaffe i det slitna köket med den fula brunablommiga plastmattan och köksskåpen som inte matchar varandra alls. Där hundarna springer omkring på gräsmattan & skäller på grannarna som lugnt passerar förbi utan att notera deras försök att skrämmas. Där hönsen än så länge bor & bajsar på tomten till Tomas förtret & kaninerna rymmer och slår volter i det fria innan dom fångas in igen. I det huset, på den tomten där finns mitt liv & min trygghet. Det första ställe jag känt mig ordentligt hemma på. Där jag inte sökt ett nytt hem efter ett år av rastlöshet. Huset jag vill bo i tills jag drar en sista suck på ålderns höst. Huset där jag skapar mitt liv med Tomas & Junie och våran kennel. Dit vill jag nu. Hem. Vårat hem.
Det är första gången i livet jag känner såhär. Stabil & trygg.
Ja ordet är trygg. Trygg med livet. Vad jag har & inte har. Allt är bara okej & rätt. Jag trodde jag kände så när jag va 24, att nu är allt på sin plats. Nu är det dax att slå sig ner & vara en familjemänniska. Men så blev det inte då. Min rastlösa själ förde in mig på andra vägar i livet. Jag va tvungen att gå igenom lite saker innan den riktiga tryggheten skulle infinna sig. 10 år senare känner jag ända in i märgen att jag är rätt. Dessutom har jag en annan tro på livet efter resan hit. Eller rättare sagt så Har jag en tro på livet, Gud, högre makter eller vad du vill kalla det. 
Kanske är det först då en rastlös själ får ro, när den bottnar i en frid som måste uppsökas och insupas, efterlevas först. Den måste hittas. Man måste skrapa sina knän på botten, grina sig igenom nätter av ångest för att få känna en "riktig" frid. Hur vet man vart upp är om man inte vet vägen ner? Så va det i varje fall för mig. Och jag har aldrig varit så tacksam som efter min skilsmässa som drämde mig i backen. Jag har aldrig mått så dåligt men jag har heller aldrig mått så bra när jag vaknade igen. Allt tack vare ångest, oro & panikattacker. För då fann jag även ljuset. Jag fick hjälp på vägen från oväntat håll, men det ska jag berätta om sen. Då ska jag berätta om hur en okänd människa kan korsa din väg som en livräddare & ljus när du som absolut mest behöver honom. Hur han fanns med sina ord, brev och förståelse när en ensam flicka trodde världen skulle brinna upp för henne. Fast du aldrig ens vetat att han fanns. Det finns meningar med allt, det visade han för mig. Men han ska få sin tid för er att läsa sen.
Nu vibrerar flygplanets kropp omkring mig och vi närmar oss Arlanda. När vi landar, Då ska jag ringa hem till Junie. Berätta om vad läkaren sa till oss. Tala om hur jag kommer se ut när vi möts i Köpenhamn efter operationen. Berätta för henne att jag kommer bli världens gladaste av hennes besök med sin morbror. Att jag kanske kommer gråta glädjetårar när hennes lilla ansikte dyker upp i dörröppningen till mitt rum. Jag ska tala om för henne att jag inte vill något heller än att träffa henne så fort jag kan nu när vi kommer hem. Krama om den där vuxna lilla kroppen och få viska i hennes öra att allt kommer bli bra. Jag saknar henne innerligt & det känns så skönt att snart få åka med planet ner på landningsbanan, kliva av och hämta väskorna. Sen bege sig mot vårt hus på landet där vi bor. Både tvåbenta & fyrbenta. Hemma i tryggheten där vännerna knackar på dörren & kliver in. Sätter sig i soffan och känner sig välkomna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Lämna gärna en kommentar & lite pepp! Ju fler soldater desto starkare krigare!
Kram