Att leva cancer

                                                                     2014-10-11

Samtidigt som livet från våran bebis i magen försvinner från mig så kommer tankarna. Tankar på hur det kunde bli såhär. 34 år, familjen hundarna, träningen & jobbet va ens vardag. Allt va perfekt. Jag har allt jag önskar, tänkte jag så många gånger. Tacksam över att livet satt mig på rätt plats. Drömmen om att skaffa större familj med han som är menad för mig. 

Till att vakna upp och allt man äter, sover & andas är cancer. Ett ord jag nästan aldrig tagit i min mun förut. Cancer. Jag har cancer. En tumör. I ansiktet. 

Operationen. Hur kommer jag må, dom kanske drar ut tänder, byter sjukt ben mot friskt. Tar skinn från min arm & in i munnen. Är rädd att vakna upp som en krigszon. Men litar ändå på läkarna att dom kan sitt. Men är rädd för värken, nya besked strålning. Om ett år Madeleine, först då kan du räkna med att vara tillbaka fullt ut, som idag. Ett år ger jag gärna för att en dag få tillbaka våran bebis, se Junie som stolt storasyster, Tomas som den finaste varmaste pappa. Jag som överlevare. Från cancer. Som fått en ny chans till livet. Att göra det än lite bättre än idag. Att leva det än mer fullt ut. Tillsammans med mina älskade.